Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders tor, mars 26, 2009 22:13:13
Det drar sig mot vår och nya tag med bland annat den omfattande exteriörmålningen... i väntan på det kommer här lite sommarminnen från Per-Anders. Höhässjning och den nybyggda fägatan!
Anders och Olle Borvall tar en fikapaus.
Under hösten färdigställdes en fägata som sträcker sig hela vägen mellan ladugården och Hässjaån. Dels delar den av de två åkrarna och det går enkelt att flytta djuren till och från betet längs ån.
Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders tor, augusti 28, 2008 11:32:11Hur angriper man ett lantkök som gått igenom ett flertal moderniseringar under 1900-talet? Och hur gör man ett modernt badrum av det lilla utrymme som toalett och dusch tilldelades på 1940-talet? 
Det viktigaste inredningsvalet i ett hus är förstås kök och badrum. I köket tillbringar man mest tid och i badrummet kommer man närmast sig själv. Under 1900-talets köksrevolution analyserade kvinnans roll och rörelse i rummet. Kyl, frys, diskbänk och moderna maskiners tillkomst förenklade och skapade hygieniska villkor samtidigt som förvaringen blev mer funktionell. Borta var kallskafferiet, konservburkarna och handdiskandet.
Nu står vi åter mitt i en köksrevolution. Det minimalistiska och superhygieniska köket som spar tid och energi är här. Köket i hälsingegården Per Anders innehöll olika tidslager från slutet av 1800- fram till 1980- talets Marbodal. Så, vad är det första vi gör? Vad har köket för roll i vår livsstil? Hur ofta är jag där? Vad ska göras? Och av vem? Är det familjens eget lilla krypin eller ska där lagas mat för flera personer?
Kök kostar. Men frågan är om det måste kosta så mycket? Ett alternativ är förstås att överlåta design, planering och rörelseanalys till en köksarkitekt. Man kan också rita sitt eget kök i 3D på kökstillverkarnas hemsidor, och det kan ju vara ett kul tidsfördriv som dessutom gör nytta. Frågan är bara om det inte är mer ett försäljningsargument och ett sätt att övertyga köparen om att just det här företagets kökslösning är det bästa alternativet. Men det ena eller andra ”drömköket” känner jag mig ändå skeptisk inför. 
Köket är en social skulptur som ständigt är i rörelse Där sitter man ensam och läser tidningen, skalar potatis eller packar upp matpåsar. Det är där man äter tillsammans med sin älskade och sina vänner, gullar med barnen eller grälar om småsaker. Efter någon månads runtsurfande i köksdjungeln och med travar av kataloger på soffbordet kommer motreaktionen: Egentligen behöver jag inget alls. Ge mig en hög med vedträn, en brasa i skogen, lite varmt i magen och bra umgänge!
Men en sak är i alla fall bestämt, att köket på Per Anders inte ska bli av återskapad nostalgisk karaktär. Idén är snarare att inspireras av ickedesign, en lite dansk, varm och tidlös känsla med fokus på funktion. Ljus köksinredning, grå marmor och ett skönt trägolv att gå på. Under oändligt antal lager av plastmattor och masonit fanns trägolvet. Ett antal dagars mödosamt spikdragande och en dags hyra av golvslipmaskin resulterade i ett vackert och behagligt trägolv. Under lager av tapeter, masonit och spännpapp väntade en gammal bred pärlspont på att bli återupptäckt och målad med ny linoljefärg. 
Ni kanske minns i reportage nr 1 vid första mötet med Per Anders hur köket såg ut? I stort sett ett ombyggt 80-talskök med ett nyare, sänkt trätak, golv av spån och plastmatta, fusk-allmogeluckor, en vedspis från 40-talet med en uttjänt gammal Husqvarna bredvid. Allt på olika höjd. Därtill ett stort, gammalt skafferi så långt ifrån kyl och frys det gick att komma. Rummet i sig karakteriseras av brist på väggytor och flera fönster och dörrar.
Ett typiskt kök i ett hus där man kan gå runt mellan alla olika rum med en öppen planlösning som ger frihet och som vi gärna vill behålla. En snabb analys av det gamla kökets rörelseschema från skafferi till kyl och vidare till diskbänk och spis gjorde att man blev trött vid bara tanken. Först av allt kunde vi konstatera att köksytan i sig inte var så stor och att förvaringsmöjligheterna var begränsade. Vi funderade glatt på en köksö men insåg snart att det då skulle bli ont om plats för ett matbord. 
Ett vinklat kök kändes inte heller som den ultimata lösningen. Däremot var vi helt överens om att det stora skafferiet var en tillgång och att kyl och frys borde stå närmare det. Vi beslöt således att sälja hela det befintliga köket inklusive vitvarorna. En annons på 80-talsköket från Marbodal resulterade i + 9.000 kr, pengar som fick gå till framtida investeringar. En av köksspekulanterna kom på den geniala idén att såga upp ett hål i timmerväggen och utnyttja den garderob som finns i angränsande rum för att placera en infälld kyl och frys! Det enda som vi lät stå kvar var den vitgulemaljerade vedspisen från 50-talet.
Så kom muraren för att undersöka eldstäderna. Två skorstenar för sammanlagt 6 eldstäder, tre på varje murstock. Den ena muren som går genom rummet som gränsar till köket hade dessutom fått en extra pipa för att fungera till den då nyinstallerade oljepannan någon gång på 50-talet. Vid en provtryckning avslöjades dock att tre eldstäder på en pipa var på tok för mycket eftersom de hade samband med varandra. Risken för koldioxidförgiftning finns då rök från en eldstad kan komma ut ur spjället på en annan. 
Vår första självklara tanke att behålla vedspisen i köket kändes därför inte aktuell längre. En sorg i sig eftersom värmen från en vedspis är svår att ersätta. Men vi skulle snart komma på en lösning. Istället för de två gamla spisarna fick det bli en 120 cm bred gasspis från Smeg som passar precis till den murade spiskåpan. Två ordentliga ugnar och perfekt för framtida matlagning till kommande bokprojekt. Sex olika gasplattor; varav en för fisk och en stekhäll samt en speciell keramikhäll för pizza i ugnen. Drömmen om en snabb gasspis är förverkligad!
Då kom också lösningen på den borttagna vedspisen. Den skorstenspipa som tidigare användes till den avskaffade oljepannan var ju inte i drift längre och en mur som inte används blir kall och vittrar lätt sönder med tiden. Därför kläckte vi den (geniala) idén att istället för vedspis i köket installera en kamin i rummet intill. Birka kakelugnsmakeri har vackra norska och danska kaminer från 1800 – 1920 som blästras och restaureras. Ronny och hans kollega Peter valde en dansk kamin från Ance & Svendborg från 1840-talet med fjällmönsterdekor som värmer ett rum på 60 m2 i ca 6-10 timmar efter att det brunnit ut. Kaminen, som går att plocka isär, putsades först med grafittipasta, som består av linolja, terpentin och stenkolspulver. Ett bättre alternativ än spissvärta. Ett glimmer av granit som påminner om plexiglas, men som inte är brännbart gör att man också kan se elden.
Tanken med Per Anders kök är som sagt att det ska vara enkelt och neutralt. En plats där frukt, grönsaker och råvaror får tala. Ett alternativ till det lite gammaldags, nostalgiska köket som lätt kan bli överlastat valde vi en vit enkel köksinredning med praktiska, utdragbara lådor där all förvaring sker i arbetsbänkarna. Istället för tunga överskåp som stjäl plats och ljus blir det öppna och funktionella hyllor. Det gamla skafferiet med finns självklart kvar och rörelsen mellan kyl/frys, skafferi, spis och arbetsbänk bör vara minimal. En arbetsbänk i måttet 200 x 60 cm med skåp och lådor försågs med en bakvänlig marmorskiva från traktens stensliperi. Genom det fick vi en bra och lite skyddad matplats i vinkel mot fönstren. 
Diskussionen om en ny eller gammal diskbänk från 1940-talet tog fart. Bra kvalité i plåt har inte varit en självklarhet under de senaste 20 – 30-åren. En ny specialbeställd kvalitetsdiskbänk utan traditionell framkant från Landskrona Rostfria i det givna formatet kompletterades med två nya, fräcka och funktionella disklådor från Blanco i bra storlek. Fördelen att kunna måttbeställa diskbänken och bestämma utförandet är stor när man måste anpassa sig till givna mått i ett gammalt hus. Veckat stål i botten gör att vattnet rinner dit det ska. En praktisk dusch för rengöring av grönsaker och potatis och en tidlös blandare monterades in. Minimalistiskt modernt duschrum eller 1700-tals-bastu?
Framtiden för det lilla toalett- och duschutrymmet på undervåningen kändes länge oviss. Ett konstigt planerat litet rum med 70-tals porslin, plastmattor och rör dragna kors och tvärs längs väggarna. Och i vilket skick befinner sig de gamla avloppsrören, som förmodligen är i gjutjärn? Det absoluta rådet är: om man ska kosta på nya ytskikt - se över det som finns under golvet. Det är bara att bryta upp och byta ut! Förr eller senare börjar de gamla rören att läcka i alla fall. Det är också då man kan planera om utrymmet. 
Genom att flytta toaletten till kortväggen, handfatet till långväggen och placera ett avlopp för duschen på rätt ställe utnyttjades den lilla ytan maximalt. Enkelt vitt kakel på väggarna och svart klinker till golvet. Men innan dess sattes våtrumsgips på väggar och tak och eftersom golvet ändå var uppe installerades en golvvärmeslinga. Taket, som precis som i köket sänktes på ett tidstypiskt sätt någon i mitten av 1900-talet, inbjöd till infällda halogenljus och för att göra det lilla rummet större ersattes kaklet på två väggpartier av infällda speglar. Snabbt tillskurna hos närmaste glasmästare. 
Sedan blev det svårt. Det finns en uppsjö av badrumsporslin, toaletter och duschlösningar på marknaden. Tanken var ju att göra ett enkelt och tidlöst duschrum utan krusiduller eller nostalgiska blandare. Helst skulle duschväggen vara av osynligt glas utan onödiga detaljer. Efter idogt letande fastnade vi för Westerbergs tidlösa design. Ett vitt handfat i sushimodell med en modern blandare, en nästan osynlig glasvägg med minsta möjliga aluminiumprofiler och en blandare med en härligt lyxig takdusch som ger ordentligt med vatten. 
Den smidiga och lite mindre toalettstolen i klassisk snitt fick ett mjukt och självstängande svart lock. En före detta butiksdisk i marmor, inropad någon gång på auktion, kapades till lämpligt mått och sattes upp med starka konsoler som avställningsyta och underrede till handfatet. Med en koromanttrissa för en dryg hundralapp monterad på vinkelslipen så skär man marmor som om det vore smör!
Att det är som trolleri är möjligen att överdriva en smula – men det går faktiskt att göra ett lite muggigt våtutrymme nästan dubbelt så stort, praktiskt och känslomässigt, om man planerar rätt och väljer rätt inredning och ljus. Som en kontrast till alla dessa funderingar fick vi rådet av en företagsutvecklare att bygga en 1700-tals bastu invid den breda å som rinner femtio meter från huset.
Natur är något som vår tids företagsledare verkar lida stor brist på. Som ett alternativ till det lilla badrummet fick det bli en ovanligt snygg och rymlig dusch-installation från Macro och sommarkök från Ikea i gästhusets undervåning. Detta fungerar också utmärkt för alla som vill komma och bo på Hälsingegård.
Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders mån, maj 19, 2008 11:19:54
Ritningar avslöjar det ögat inte ser
En person som jag under årens lopp haft stort förtroende för är Christer Wallin som har stor erfarenhet av timring och byggnadsvård. Idag arbetar far och sonen Magnus tillsammans i den relativt nystartade firman Timmerblock i Ljusdal.
Det är intressant att se hur de kompletterar varandra, med full respekt för kreativa idéer och konkreta lösningar på problemen som alltid dyker upp. Christer Wallin är en unik kombination av (snudd på akademisk) teori och lång praktik. Ett genuint intresse och kännetecknar obotliga fascination inför hälsingegårdarnas byggtradition.
Därför frågade vi Christer om han ville hjälpa till med att sätta upp den glasveranda som vi hittat på auktion. Vi ville också få hans syn på vad som var nödvändigt att göra exteriört och vad man skulle kunna leva med att inte göra.
Per-Anders är ett mycket gediget byggt timmerhus. Det står på en stadig granitgrund och materialet är friskt.
– Det är en bra utgångspunkt, kanske den viktigaste, säger Christer.
– Men, det första man måste göra som nybliven husägare är att uppföra ritningar om inte det redan finns, tillägger han. Då får man en helt annan överblick och vet vad man har.
Med bra ritningar minimeras alla misstag och eventuella fördyrade kostnader som kan uppkomma av det. Dessutom är det viktigt att skriva avtal med de företag och hantverkare som ska utföra jobbet så man klart och tydligt vet vad som ingår. 
Golv
I Per-Anders har det hänt mycket med golven under åren och allt efter som renoveringsprocessen framskrider så rivs det ena efter det andra golvet ut. Spånskivegolvet i det som ska bli bibliotek ryker först. Ett brädgolv, som först ser ut att klara sig undan med en slipning, hamnar också på majbrasan eftersom det är i för dåligt skick.
Men var hittar man nya vackra trägolv i en värld av laminat och allt för snabbväxta furor? Vi hittade dem hos Mikael Helmersson på Veckebo såg och hyvleri i Korskrogen. Mikael är femte generationen i företaget som bildades 1870. På den tiden fanns det ett antal sågar i varje hälsingsk by, men i Veckebo byggdes det även ett hyvleri 1890, och alla originalprofiler finns kvar sedan den tiden. Därför kan man välja och vraka bland ett hundratal olika modeller av taklister, foder och golvsocklar. Sortimentet utökas dessutom hela tiden med minst en profil i veckan.
Till Per-Anders föreslog Mikael ett foder som var vanligt i trakten och som man hittat i den gamla pappershandeln i Edsbyn. Ett hus som ritades av den kända byggmästaren Olof Johansson, som tillsammans med sin kollega Jonas Holm satt sin prägel på hela Voxnadalen.
Fönster och dörrfodret med beteckningen 22/120 är från 1880-talet och passar bra mot spegeldörrar och den delvis bevarade pärlspåntpanelen i köket.
Som golvsockel valde vi en praktisk och lite hög modell nr 22/145 ritad av samma byggmästare. Taklisten, som är en svanhalslist 22/120 är något bredare än vad som är vanligt.
Och så var det då golven i två rum som behövde bytas. Gran är något ljusare än fura i karaktären, men båda var vanliga från 1880-talet sen man började hyvla med maskin. Innan dess var det kilformade breda golvplank. En bra kvalité är viktigt förstås så det fick bli 28/145 mm. Inlagt ger det en bredd på 137 mm. 
Vår målare har drygt 20 års erfarenhet och alltid mycket att göra. Här gäller det att boka in sig långt i förväg om man inte orkar eller kan göra allt måleriarbete själv. I restaureringen av Per-Anders ingick en hel del måleri som var svårt att klara av på egen hand. Komplicerade underarbeten med tidens alla lager och lämningar av tapeter och annat. Visst kan man få till det själv – men ett proffs gör det helt enkelt snyggare.
Alcro-Beckers, Nordsjö och Flugger är de tre största på färgmarknaden. Inom byggnadsmåleri förekommer Uula/Gysinge, Ottosson och Kulturhantverkarna. En lite doldis i sammanhanget är dock den mycket erfarna Engwall & Claesson som både producerat och levererat färg framför allt yrkesmålare i evigheter och som nu till våren tar steget ut på privatmarknaden.
Min egen erfarenhet både av deras exteriör och interiörfärger är mycket god och andra invändiga referenser är Rosenbads matsal, Historiska museet, Drottningholms slott, UD och Fastighetsverket. Exteriöra exempel är till exempel Gunnebo Slott, Kina Slott och Katarina Kyrka på Söder i Stockolm.
Att börja måla är alltid en process. Man ska välja material, teknik, penslar och färg.
Det sistnämnda kan innebära en tid av svårt vankelmod med sömnproblem, osäkerhet och återkommande ånger. Om det går för fort kan det sluta med att man får börja om från början igen. Färg är ett känslomättat material - det vet väl alla som till slut fick vänja sig vid att resultatet inte stämde överens med visionen.
Färgens magiska förmåga hänger förstås ihop med ljuset på just den plats du befinner dig och det kan vara svårt att förmedla via fotografier och ord. Men vi gör ett försök:
Har man en vision om ett varmt vinterhus som flödar av ljus under den mörkaste årstiden och som dessutom, olyckligtvis eller lyckligtvis, sammanfaller med den vita ”trenden” är valet av vit nyans inte helt lätt. Färgbroschyrernas inspirationstryck i äggskal, sand, duvblått, stockholmsvitt medmera gör inte saken lättare. Det finns bara ett sätt, enligt färgtillverkaren själv: välj direkt efter NS skalan!
Vi börjar med att måla tak och väggar i de tre rummen som vetter mot norr. En ljus men inte iskall ton på väggarna vore bra. Men den mönstrade och reliefbetonade medaljongtapeten i brunt behöver först grundmålas en eller två gånger. Det är nu man inser värdet av en bra grundfärg! Till exempel; den vita titandioxiden i Engwall & Claessons ”Slipgrund V” fyller igen små hål och utjämnar skarvar. Den fäster bra på alla underlag och den helmatta ytan gör att slutmålningsfärgen fäster ypperligt. Dessutom torkar den snabbt. Den blir alltså snabbt en favorit och vi använder den överallt, utom som underlag till de gamla och breda takbrädorna där vi istället väljer en grundfärg som heter ”Linoljegrund”. En vanlig så kallad häftgrund som denna används allt oftare i interiörmåleriet, även där man ska måla med linoljefärg, eftersom den är miljövänligare.
Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders mån, maj 19, 2008 10:56:24Redan på mäklarens beskrivning framgick det med all önskvärd tydlighet: ”panna för el, olja eller ved ur funktion”. Huset behövde alltså ett helt nytt värmesystem. Lyckligtvis hade det vattenburna systemet från 50-talet med radiatorer av lite olika slag inte tömts på vatten utan hållits i gång med en provisorisk elpatron sedan pannan packade ihop. Så länge det finns cirkulerande vatten i elementen så är risken faktiskt mindre att de rostar sönder eller blir otäta. Men nere i pannrummets fortfarande lätt oljedoftande dunkel infann sig nu frågan om vilket värmesystem som skulle ersätta det som gjort sitt?
Tanken med gården Per-Anders är att hålla nere driftskostnaderna så mycket som möjligt och bygga för en framtid med skenande elpriser.
Vi började därför med en intensiv undersökning av skillnader mellan berg, jord, sol, vind, ved, pellets, luftpump och alternativa värmekällor. Frågan man måste ställa sig är; Vad är praktiskt möjligt på just den här platsen och i just det här huset? Hur ser ekonomin ut för olika värmesystem och vilken tid krävs av den som ska sköta systemet? Ganska snart kom vi fram till att jordvärme i kombination med sol skulle vara ett hållbart alternativ.
Med ett antal års erfarenhet från ett gammalt, lite dragigt hus med direktverkande el-element, kompletterat med vedspis och kakelugnar, lär man sig både att värdera den underhållsfria elvärmen och att frukta varje månads elräkning. Att elda i kakelugnar och vedspis gör förstås nytta, men det kräver också att någon är hemma och tänder brasor morgon och kväll. Ibland får man inte ihop den vardagliga logistiken och då blir det kallt inne, särskilt när det är ett antal minusgrader ute.
Därför var vår slutsats att det optimala skulle vara att inte känna sig beroende av eldning, varken i någon värmepanna eller någon annanstans. I Per-Anders ska vi använda oss av kakelugnarna, vedspisen och en värmekassett som komplettering för att hjälpa värmepumpen på traven och minska kostnaderna. Inte för att få varmt nog för att kunna ta av sig ylletröjan och fårskinnstofflorna. Den behagliga värmen ska finnas redan innan man börjar elda.
Vintern närmade sig med stormsteg, tjälen kröp långsamt ner i jorden medan snöfall, köldknäppar och slaskväder avlöste varandra. Att få fatt på en rörmokare och värmepumpsinstallatör som dessutom kunde gräva visade sig inte vara alltför lätt. Att vara både sent ute och sakna direkta känningar bland de lokala entreprenörerna kan vara tålamodskrävande. Lyckligtvis hade vi vissa tidigare kontakter i trakten och snart började offerterna trilla in.
Som konsument är det inte helt lätt att separera de olika bitarna i en jord- eller bergvärmeanläggning. Grävning eller borrning är en sak för sig. Rörmokeri och eventuell komplettering eller justering av det vattenburna värmesystemet är en. Valet av värmepump och dimensionering av den mängd slang som ska plocka upp värmen ur marken en annan. Seriösa installatörer ser till att allt framgår tydligt och klart innan arbetet sätts igång. Men det finns alltid utrymme för prioriteringar och alternativ och därför bör man sätta sig in ordentligt i vad det är man är i färd med att installera. Skriftliga offerter med fasta priser känns tryggt för de flesta.
Men när den diskussionen kom upp med grävkonsulten påpekade han att risken är stor att kunden får betala den marginal som till exempel grävaren måste ta till för att vara på den säkra sidan när han beräknar timmar. Att gräva mitt i vintern behövde däremot inte vara något större problem och när väl alla offerter och överväganden var genomtröskande ett antal gånger var det dags att sätta skopan i marken. Med en tyst bön om någorlunda stenfri mark under det tunna snötäcket och översta jordlagret.
Några veckor senare såg vi med viss förskräckelse hur bumlingarna radades upp bredvid grävarens långa diken, där en så kallad ”spadgubbe” halkade runt i den snömoddiga leran för att fylla skyddande jord närmast slangen. Eftersom gården Per-Anders ligger med flera hektar egen åkermark inpå husknuten föll det sig naturligt att välja jordvärme. Principen är densamma som för bergvärme – man utnyttjar den temperatur som finns i marken och växlar upp den i en värmepump – men det är generellt sett billigare att gräva än att borra i berget. Har man bara en mindre tomt så får man borra. Bor man vid en sjö kan man lägga ut slingor på sjöbotten. Bor man i södra Sverige kan luftvärme vara ett alternativ, trots det motsägelsefulla och elberoende faktumet att när uteluften är som kallast är värmebehovet inomhus som störst.
Jordvärmeanläggningen i Per-Anders beräknades behöva 1 500 meter plastslang, så kallad kollektorslang, i tre slingor nergrävd på 1 meters djup med ca en meters mellanrum. Slangen fylls med en blandning av etanolsprit och vatten för att kunna klara ett stort antal minusgrader. Antalet meter slang baseras på husets storlek och isolering, valet av värmepump och hur elementsystemet ser ut.
En klurig ekvation som den installatör man väljer får förtroendet att lösa. En ny generation värmepumpar som är varvtalsreglerade har sett dagens ljus och enligt tillverkarna innebär de en elförbrukning som är ungefär 25% lägre än de konventionella pumparna. Alla som har den gamla, djupa, rejäla sortens element är att gratulera när de installerar en värmepump. Eftersom det är frågan om ett lågtempererat system så behöver elementens sammanlagda yta vara så stor som möjligt. Ju fler och större radiatorer som finns i huset - desto lägre temperatur behövs det i elementen – och desto mindre behöver värmepumpen snurra. I Per-Anders var de flesta elementen lyckligtvis från 1950-talet.
Några av modernare snitt plockades bort och ersattes med rejälare doningar som vi hittade efter rundringning till traktens rörmokare. Gamla element måste dock provtryckas innan man monterar upp dom. Men det finns också andra sätt också att sänka energiförbrukningen. För att i framtiden kunna komplettera med solfångare på taket valde vi att installera en separat så kallad ”soltank” på 750 liter som varmvattenberedare och förbereda den med shunt och kopplingar för solslingor. Värmepumpen ser till att varmvattnet i tanken får ett kontinuerligt flöde på 60 grader och alla i huset kan duscha, bada och diska utan att varmvattnet tar slut. Den gamla sortens eldrivna varmvattenberedare värmer allt vatten i en stillastående behållare och därför måste temperaturen vara högre för att undvika risk för legionellabakterier. 
Men lönar det sig att installera solpaneler om nu den nya varvtalsreglerade värmepumpen gör varmvatten så billigt och effektivt? Johan Blomquist, som vi numera betraktar som Per-Anders energikonsult, drar lite på svaret. Det tar några år innan man sparat ihop till vad solfångarna kostar att installera. Men allt hänger förstås på vad som händer med elpriset och vad man har för inställning till miljö och förnyelsebar energi. Solfångare dimensioneras dels efter hur stor tank man har och antalet personer i hushållet. Det är bättre att ha flera mindre soltankar än en stor, som tar längre tid att värma upp. En solfångare på ca 10 kvadratmeter räcker för att förse en mindre familj med varmvatten under sommarhalvåret.
Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders tis, mars 04, 2008 20:48:04I nästa nummer av Gård & Torp handlar reportaget om Per-Anders om energi och värmesystem.
Per-Anders-bloggenSkapad av Per-Anders lör, februari 09, 2008 00:10:14Det finns de som säger att man inte kan äga ett hus. Man har bara förmånen och kanske framför allt ansvaret att förvalta det under en tid av sitt och husets liv. Och som en konsekvens av detta faktum har man väl då också ansvaret att göra det så bra som man bara kan.
Man kan förstås göra allt på olika sätt. Gamla kulturbyggnader kan hamna i händerna på allt ifrån antikvariska fundamentalister till trendmedvetna moderniserare. Vi ska försöka hitta en gyllene medelväg med gården Per-Anders. Att både förvalta huset och göra det till ett rimligt kostsamt modernt boende. Nu i februari kommer första reportaget i tidningen Gård & Torp om hur det kan gå till när man köper ett hus och när man börjar fundera över vad och hur man måste ta itu med först av allt.
Det är inte alltid lätta beslut men för det mesta har man roligt längs vägen.
Nu börjar vi!
Första mötet med Per-Anders! På en höjd, bredvid en forsande å i en by med hälsingska bondeslott ligger gården Per-Anders. Stolta byggnader av rejält timmer som har utsatts för de senaste decenniernas välmenande men ibland ödesdigra moderniseringar, för att sedan stå tomma en tid.
Nu har gården bytt ägare och det är dags att blåsa nytt liv i husets ande!
I en serie reportage i Gård och Torp ska vi följa renoveringsarbetet – från inventering till inflyttning. Följ med till Hälsingland och Per-Anders.
Första gången jag besökte gården Per-Anders var vid en gårdsauktion sommaren 2006. En klassisk bondauktion med allt från originalmålade, räfflade hörnskåp till fyndlådor spridda över gårdstunet. Jag minns att jag åkte därifrån med en släpvagn full med grejor. Att jag snart skulle börja flytta saker i motsatt riktning hade jag då ingen aning om!
Drygt ett år efter auktionen blev fastigheten till salu hos mäklaren LRF Konsult och utgångspriset var satt till 750 000 kronor. Det kändes som om detta kunde bli slutet på flera års kräset letande efter en gård med lite mark och rätt läge. På visningen stod det klart att det fanns många hugade spekulanter, trots att stora investeringar låg framför den som skulle ta över. Mangårdsbyggnadens gamla oljepanna hade till exempel slutat att fungera och ett helt nytt värmesystem behövde installeras. En del av de vattenburna elementen hölls nu varma med hjälp av en provisoriskt påkopplad elpatron och i den gamla bryggstugan, som tidigare användes som sommarbostad, finns ingen värme alls. En total renskrapning och ommålning av det stora bostadshuset behöver göras ganska omgående, golv måste tas upp… och så vidare.
Men gården är fantastiskt vackert belägen på en kulle i en levande by som heter Långhed, utanför Alfta i Ovanåkers Kommun, Hälsingland. Det var nog själva gårdstunet och gårdens placering på höjden som vi fastnade för till att börja med. Och markerna som sluttar ner mot Hässjaån med sitt ädelfiskrika, forsande vatten. Det är ju en gammal husköpar-sanning att själva läget är betydligt svårare att ändra på än byggnaderna i sig.
Ladugården från 1959 känns rätt rationell, även om det är mycket som behöver byggas om och anpassas för att den ska uppfylla djurskyddslagens alla paragrafer. Ett fårhus och hönshus måste byggas till för att motsvara våra och våra djurs behov.
Men den välbevarade gamla bryggstugan med stor bagarstuga med fungerande bakugn, sommarkök och vackert dekorerade väggar från bröllopet mellan ”O.J.S” och ”K.N.D” 1871 känns inte fel på något sätt.
Att byn Långhed är föreslagen att ingå i en eventuell världsarvsförklaring av UNESCO 2009 kan också möjliggöra en kulturturistisk verksamhet. Ovanåker är den kommun i Hälsingland som visat mest välvilja när det gäller att restaurera lador och landskap i samarbete med Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Man är stolt över alla vackra hälsingegårdar som ligger i Voxnans dalgång. Dessutom pågår både röjning av sly och lagning av ängslador för fullt i Långhed inför invigningen av Stora Hälsingegårdars väg sommaren 2008.
Gårdens skick och fason
Som köpare ges man i regel möjlighet att på egen hand via en konsult utföra en ”okulär besiktning” av huset. En besiktningsman tittar efter till exempel svampskador eller om virket är skadat i tak, grund och väggar. Murstockar ingår inte. Inte heller el, vatten och avlopp.
Efter att ha undersökt villkor och priser beslutade vi oss för att i stället anlita en god vän som är erfaren byggmästare för att tillsammans med oss och vår egen erfarenhet undersöka de båda timmerbyggnadernas tillstånd från källare och upp till taknocken. Hälsingebönderna använde omsorgsfullt utvalt virke av en klass som inte går att uppbringa idag. Vår vän byggmästaren hade inga invändningar.
Vattnet kommer från en grävd brunn, med reningsfilter för en hög järnhalt. För säkerhets skull kontaktades kommunens miljökontor för att höra om det tagits något vattenprov och om avloppet till trekammarbrunnen med infiltration var godkänt. Kommunen kan också redogöra för en framtida områdesplan. Vi pratade också med den tidigare arrendatorn för att få veta lite om kvalitén på jordbruksmarkerna. Genom Lantmäteriet fick vi också tillgång till äldre och nyare kartor. Av fastighetsregistret framgår eventuella servitut, vägandelar och inteckningar som är viktiga att känna till. Utöver det kan det vara bra att undersöka fristående avtal, både muntliga och skriftliga.
Snart visade det sig att den gamla, fint renoverade, linskäkten i två våningar nere vid ån, ägs av hembygdsföreningen, som gärna vill ha en gångstig till denna sevärdhet - men att inget avtal finns utan i så fall behöver upprättas. Genom området går även en skoterled, efter en gammal muntlig överenskommelse, som kommer att bli svår att hålla när markerna blir stängda med fårstängsel.
Första, andra, tredje…
Att köpa hus i auktionsform var en speciell upplevelse. Budgivningen skedde på mäklarens kontor med ett tiotal sammanbitna intressenter i rummet och några på telefon. Priset segade sig långsamt upp till över dubbla utropspriset innan det var klart - och det är väl en allmän mäklarsanning att ett lågt lockpris kan vara ett smart sätt att nå ett högt slutpris! Ett så betydelsefullt beslut som ett husköp hänger plötsligt på att man inte tvekar några sekunder för länge i budgivningen.
Men även om man ropar högst på en husauktion så har man för det mesta inte bundit sig rent juridiskt förrän man skrivit på köpekontraktet. Innan dess hinner man fundera över hur man ska finansiera sitt inrop, prata med några banker som får konkurrera om bästa lånevillkoren och försöka skapa sig en uppfattning om vad allt kommer att kosta innan det går att flytta in.
Det är nu visionerna måste översättas i tusenlappar!
Om man inte gjort det förr så är det till exempel hög tid att skaffa sig överblick över marknadens olika värmesystem och traktens olika hantverkare. När kontraktet väl är påskrivet och 10 procent av köpeskillingen är betald är det för sent att ångra sig. Då är det bara att kavla upp ärmarna.
Tillträde till våra visioner
Att vår tillträdesdag till gården Per-Anders sammanföll med min födelsedag såg jag som ett gott tecken. I en tid då vintermörkret var som mest kompakt började visionerna flamma upp och kasta ljus över tillvaron. Vad är det vi vill ha? Jo, ett ljust, rymligt hus som är fyllt av en både mental och fysiskt jämn värme även under bister vintertid. Termostater som i tysthet jobbar på att hålla uppvärmningskostnaderna för den förhållandevis stora huskroppen på rimlig nivå.
Men vad väljer man för värmesystem? Berg, ved, pellets, vind, jord, sol? Vad utmärker de olika systemen och vad är det som är framtidens energi? Hur mycket värme i form av ved kan man hämta ur det lilla skogskiftet?
Kan ett hus från 1800-talet, moderniserat då och då under årtiondena, bli det lite mer minimalistiska hem som vi vill ha efter att ha levt i skomakarlampornas gula sken under ett antal år. I tider av informativt överflöd längtar vi efter enkelhet och så lite onödiga prylar som möjligt. Tid för eftertanke och ett tidlöst, modernt kök med inbyggd varm känsla utan nostalgiska övertoner, där allt är praktiskt och lätt att hantera.
Den öppna och kanske lite blåsiga verandan skulle kunna bli en inbyggd glasveranda i sekelskiftesstil. Kunde vi bara hitta en sådan som stämmer i storlek, så vore det fantastiskt!
Men hur gör man med balkongen och de befintliga dörrarna? Måste vi följa den allra första reflexen och byta ut alla fönster, nu när vi hittat en del av de engelskt röda fönsterbågarna som satt där förut i ett uthus? Är det ekonomiskt försvarbart?
Fula tak med plattor av träfiber ska rivas ner för att vi ska kunna se vad som finns där under. Ett antal plastmatte/spånskive-golv döljer antagligen ursprungliga trägolv och måste rivas ut, om inte annat för att golvnivån höjts så att de helfranska dörrarna skrapar i golvet på vissa ställen.
Vissa byggnadsdetaljer har en tidsprägel som blir svår att hantera. Ytterdörren, som liksom ropar ut sin 1970-tals identitet till exempel. Den moderna ”nostalgiska” bröstpanelen i köket som så gärna vill vara sparsmakat allmogemässig – men som mest blir kitschigt bastumässig.
Den eftersatta fasaden med sin flagnande blandning av olje- och plastfärg måste skrapas ren och målas om. En konservator bör nog anlitas för att hitta originalkulörer att ta ställning till och ge råd när det gäller färgkvaliteter.
Den ena skorstenens utkragning bör muras om och taket hade förstås varit vackrare i tegel än i plåt. Men plåten är å andra sidan bättre lämpad för en möjlig framtida solfångarinstallation och med dagens insikter om energislöseriets följder måste väl det estetiska låta sig påverkas av det etiska?
Frågorna är många. Det är dags att sätta igång.
